När jag 1977 var 22 år och deprimerad för min övervikt (BMI 28) gick jag till Viktväktarna. De var mitt hopp och rättesnöre under ca 25 år (en period av anställning finns i rullorna). Jag föll aldrig för veckotidningarnas bantningsmodeller.
Efter 5 år nådde jag min åtråvärda målvikt och jag var naturligtvis väldigt nöjd. Att det tog så lång tid för mig – ”när alla andra” fixade det på 1 år eller så berodde på att jag aldrig lärde mig bemästra suget. Jag lärde mig hur jag skulle äta proteinrikt, kolhydrat- och fettsnålt som var deras modell under min första tid hos dem. Vad jag inte lärde mig var hur jag skulle hantera det sociala livet. För en viktväktare var det självklart att ta med den lilla vågen och mäta portionerna i köket hos värdinnan eller på en restaurang.
Vem minns den här lilla söta som fick plats i handväskan?
Proteinportionerna var gigantiska förutom frukosten. Grönsaksmängden från fria listan var helt fri med minimum 300 g per dag angivet och från den begränsade listan fick man äta 100g per dag. Potatis, majs och en del som är självklart idag fanns inte med. Däremot fanns det något som hette Bonus och något som hett ”Något extra”. Bonus innebar att man kunde få ta sig ett litet glas tomatjuice och ”Något extra” innebar sådan man i matlagning mäter i tsk, dvs redningar till såser och smaksättningar.
De stora proteinportionerna tänkte jag på idag när jag nu till lunch plockade för mig av vår varmrökta lax och bara för att kunna skriva om det vägde jag min portion som blev 90 g. Till det tog jag av en fet sås vi gjorde tidigare på smetana, creme fraiche, majonnäs och fransk senap. Några salladsblad, gurkskivor och en hel avokado fick också följa med på tallriken. Den sista tuggan var bara lax och då var jag redan mätt, men jag åt upp den ändå…. gott? uppfostran? gammal rädsla för sug? eller varför? Jag vet faktiskt inte. Det är i alla fall himla lätt att överäta protein.
Eftersom WW á la 70-tal var både kolhydratsnålt och fettsnålt så var protein det man levde på. Jag tänkte som jämförelse dela med mig av lite siffror eftersom de råkar finnas kvar i min Excelhjärna – det mesta borde stämma på grammet när. Principen var redan då att man fick listor att välja från och endast ett val var det man skulle äta vid de olika målen. Jag minns hur jag fipplade med den där vågen för att få till en ostskiva till.
Proteinmängder till frukost
- 1 ägg
- 25g mager hårdost (jubel när 10%-arna kom då ökade mängden…)
- 75g keso
- 25g magert kött typ smörgåsmat
Proteinmängder till lunch
- 2 ägg
- 150 g keso
- 150 g magert kött/fisk/fågel
Proteinmängder till middag
- 200g magert kött/fisk/fågel
Instruktionen var att allt synligt fett skulle bort och maten tillagas på grillgaller så att fettet rann ut ordenligt.
Till detta skulle grönsaker läggas till min 100g per mål och min 300g per dag. Grönsaker från ”fria listan” var ett viktigt inslag och jag minns man kände sig som en kanin och att jag hade svårt för morötter och viktkål under lång tid efteråt.
Hur gick det då?
Jo tack – det gick bra. Jag minskade mina 16kg (på 5 år) och fick sen förmånen att jobba i rörelsen under en period. Det blev ett slags livlina att fortsätta mäta och väga maten. En livsstil det också…
Jag höll vikten hyfsat och kände mig rätt nöjd när jag 3 år senare (1985) stod brud, även om sömmerskan inte fick sy igen blixlåset förrän sista veckan och under den perioden levde jag på makrill och broccoli, eller spenatsoppa med ägghalvor (rätt ok LCHF).
Den stora katastrofen
Det finns en mycket tydlig orsak till varför jag sen gick upp alltihop och lika mycket till. Jag blev gravid första gången 1986 och gick upp 24 kg. Barnmorskan sa att jag absolut inte fick banta under graviditet och amning och det rådet följde jag så klart.
När jag påbörjade andra graviditeten vägde jag betydligt mer vid första invägningen än jag gjorde första gången och slutviken var nästan lika mycket högre, +19kg från start.
Tredje graviditeten däremot är väldigt spännande att berätta om, så det sparar jag till ett annat blogginlägg.
Tack för att du läste, välkommen tillbaka
Betydligt bättre än senare i alla fall där det blev hur tokigt som helst. Vad väljer en hungrig människa, 1 ägg eller hur mycket potatis du vill? Viktväktarna lärde mig att äta så lite ägg som bara är möjligt (och en massa andra tokigheter också som ledde till att man konstant var hungrig trots att magsäcken var full vid varje måltid).
Hänger dock inte helt med vad du menar – var det till lunchen 2 ägg plus keso plus kött eller bara en av de tre?
Var det bara en av 3 och samma för frukosten är det ju inte särskilt mycket protein alls? ca 65 gram protein på en dag då om man väljer ägg till frukost och lunch (var enklare att räkna överslag på ägg än de andra alternativen).
Även om det var alla alternativen ihop är det inte mer än vad många lchf-ätare äter idag trots att de även äter fett….
Tror du nämnde 2 msk fett per dag för 70-talets VV? Mer även det än slutet av 90-början av 00-talets – då var det 2 tsk som var minsta och de var ändå tvungna att få folk att välja det då de hellre ville lägga pointsen på annat då fett var så ”dyrt” i points.
Påvert och magert som det än må varit då var det än värre sen, sedan jag slutade sist så hade även fri pasta förutom den fria potatisen dykt upp. Halleluja….
Pingback: Över den optimala ketonzonen | Vägen till 65
Den dagen viktväktarna ändrar om sitt program till ”lchf” kommer dem verkligen att kunna göra skillnad! Innan dess tror jag inte så mycket på dem. Själv varit medlem under en tid och gick ned 30 kilo. Fast det var för 60 kilo sedan…. säger väl en del? =)
Ja Ulf, om Viktväktarna dammar av sitt allra första svenska program från 70-talet och justerar upp fettmängderna så att de kan minska proteinportionerna så kan det bli en ny inkomstkälla. De hade väldigt mycket bra då som jag tackar dem för än idag. Jag har tex sen dess vetat att det är kolhydraterna som gör mig tjock. När de justerade upp kolhydraterna och införde både pasta och potatis enligt ”ät allt, men inte alltid”-principen slutade det fungera på mig och jag fattade varför.