Skyltfönster

Publicerat av

Jag har länge tänkt skriva om hur det känts att under 13 år ha varit en offentlig person inom LCHF-rörelsen, men jag har inte riktigt fått till tankarna.

I lördags var jag på eventet ”25 osockrade år” anordnat av Ewa Meurk och Babben Larsson, för att fira Bitten Jonssons långa kamp både för att hjälpa oss drabbade, men också för att få sockerberoende som erkänd diagnos. Det var första gången jag hörde Babben själv berätta sin sockerhistoria. Igår läste jag My Westerdahls inlägg om oönskad viktuppgång på LCHF-ingenjören. Tillsammans blev det här två nycklar till min egen historia och jag kan inte låta bli att reflektera över hur olika det kan vara.

Det är skillnad på hur vi hanterar olika beroenden. Trots att det är samma sjukdom. Hjärnan blir kidnappad och vi gör saker vi inte planerat.

En person med dold alkoholism pratar man inte om och med på det sättet, trots att det ofta för oss som inte har det utloppet i vårt beroende är väldigt påtagligt hur risigt den personen mår. Det syns tydligt och upplevs illavarslande på många sätt, men är tabu att prata om innan det gått väldigt långt. Personen blir därför omedveten om att den går runt som ett levande skyltfönster för alkoholism. Alla vet, men ingen pratar om det, så länge jobb och åtaganden sköts.

En spelberoende person håller sig bland likasinnade eller i ensamhet och blir sällan avslöjad. Problemen uppstår när pengarna är slut och hur det hanteras.

En shoppingberoende kan sticka ut i mängden som prylgalen, modemedveten eller på något annat sätt som inte är skambelagt. Problem uppstår först när pengarna inte räcker och om lagen bryts på olika sätt.

En drogberoende hamnar i lagbrott direkt och det är en annan problematik än den jag är ute efter.

Jag känner mig som ett skyltfönster där vem som helst kan se hur jag mår genom att betrakta mitt utseende dvs om jag gått upp eller ner i vikt sen förra mötet. Inte nog med att det syns är det också fullt tillåtet att kommentera.

Vi som är mat- och/eller sockerberoende reagerar på olika sätt. Jag känner flera påtagligt sockerberoende som inte lägger på sig ett gram i övervikt trots kilovis med lösgodis varje vecka. De känner ingen skam eller ens medvetenhet över sitt beroende. De kan till och med vara lite stolta över hur de fixar så de kan bjuda och ställa till ”njutningskalas” utan att fatta vad det innebär för en medberoende som har viktproblem.

Vi som har ett beroende i kombination med viktproblem är som ett skyltfönster oavsett hur ofta, sällan eller aldrig vi hamnar i återfall. Alla tror de kan se var i återfallsträsket vi befinner oss och har någon slags rätt att kommentera och tycka om det också. Trist bara att ni alla som gör så har fel. Det är inte så åtminstone jag fungerar. Vikten och hur jag ser ut styrs inte bara av hur mycket jag äter, utan lika mycket eller mer av hur jag mår fysiskt och psykiskt. Ständigt pågående inflammation motverkar viktnedgång. Sömnbrist och för mycket stressrelaterat arbete motverkar viktnedgång. Oro och frustration påverkar ätbeteendet även om ramen kring matintag är rätt.

Att ständigt bli kommenterad och ifrågasatt skapar stress och trots är en vanlig orsak till viktuppgång. Det är tungt nog att behöva tänka på varje tugga man äter genom resten av livet. Att dessutom bli pressad in i försvarsläge gör inte situationen lättare. Det är lätt att ge efter.

Att bli hyllad för goda resultat är för mig lika svårt som att bli kommenterad för sämre resultat, ofta värre. Det är väldigt få personer i mitt liv som kan göra det på ett sätt jag uppskattar. De flesta förstärker bara med sina sk uppmuntrande kommentarer, känslan av att mitt värde är en linjär funktion av min vikt och mitt utseende.

Om jag känner så här, hur ska då inte…

– Babben Larsson uppleva och hantera situationen som genom sitt jobb lever i ett jättestort skyltfönster där många både tycker och kommenterar. Det fick vi veta i lördags. Babben är både klok och stark och har förstått vad som är viktigt. Vara trygg i sig själv.

– My ”LCHF- ingenjören” Westerdahl med tiotusentals dagliga följare uppleva det? Det fick vi veta igår. Läs gärna hennes inlägg.

Det får bli en fortsättning på det här inlägget…

Nu när jag börjat skriva kommer det mer…

För er som inte vet det ännu öppnar FunMed en mottagning i Stockholm nu i november. Jag träffade dem på eventet i lördags.

Tack för att du läste, välkommen tillbaka

8 svar på ”Skyltfönster”

  1. Värt att fundera på.
    Jag har i många år snarare förbryllats av kommentarer. Har jag gått ner tio kg säger ingen något. Har jag gått ner 3 hg, eller inget alls, får jag höra av folk jag inte sett på ett tag att jag måste ha gått ner massor. Förstoras jag i minnet?
    Och om jag berättat för folk att jag mår bra av lchf – rabblar upp något dussin hälsoförbättringar…och enda reaktionen är motfrågan: Jaha, hur mycket har du gått ner då? Då går liksom luften ur…

  2. Du är så fantastisk att du vill dela med dig så mycket när vi andra inte kommit så långt. Jag är SÅ tacksam för allt.

  3. Så komplext och intressant det du skriver. Det tog ett tag för mig att koppla samman dikeskörninar med överätning av så kallad gråzonsmat med att människor i min omgivning kommenterade att jag gått ner i vikt med hjälp av socker- och mjölfri kost. Det är som att de osynliga tyglarna stramas åt och får en att i panik streta åt andra hållet.

Kommentarer är stängda.