Igår tänkte jag utveckla vilka måsten jag tog bort 2020 och hur det påverkade mig. Istället handlade det om Borrelian jag genomled eftersom jag fick en fråga på det. Jag testar att skriva om måsten idag så får vi se vad som händer. Det roliga för mig med att blogga är att tankarna får egna vingar och far ibland iväg dit jag aldrig tänkt själv. Väldigt bra terapi.
Under tiden jag varit konvalescent efter Borrelia (2019-2020) och förmodad covid-19 (mars 2020 men jag testades aldrig) var den fysiska orken och den mentala skärpan det som drabbades värst. Jag var apatisk och inte längre intresserad av att arbeta med hälsan som jag gjort större delen av mitt liv. Det var orsaken till att jag började lätta på det som varit självklara regler tidigare. Det var inte så att jag från ena dagen till nästa släppte på allt.
Svag nerförsbacke
Det började med att jag inte hade någon matlust och för att få i mig någonting hade vi tex yoghurt hemma (jag äter normalt inte komjölksprodukter), jag handlade lättåtkomliga charkuterier (fortfarande glutenfria) och andra genvägar som vi inte haft på länge. Var jag hemifrån åt jag något jag hittade istället för att vara utan. Det lilla jag åt (pga. dålig matlust) blev för lite, jag brukar låta bli helt istället för att äta fel. Det kunde bli en baconkorv på en bensinstation, en hamburgare utan bröd eller lite rostbiff från en mataffär. Ingen ordning alls och inga riktiga måltider och jag kände mig sällan nöjd. Jag blev mer och mer irriterad på att inte hitta mat, när jag inte orkade själv.
I takt med att tiden gick började jag välja andra val. ”Dagens rätt” på olika matställen och ”Wraps” på bensinstationer. Det blev mer kompletta måltider och jag mådde mentalt bättre. Det blev inte så stort utfall på glukosmätaren som jag trott och det kändes alltmer som att kroppen numer klarar kolhydrater bättre. Jag for inte märkbart illa av gluten på kort sikt, det lilla som blev av enstaka måltider när ingen annan mat fanns. Hemma var det lika ”kolhydratfritt” som vanligt även om maten var lite enklare, sämre och inte lika ren som jag är van. Jag var helt inne på att äta ungefär 80% som jag brukar och vid behov komplettera istället för att låta bli.
Slalombacke…
När den annorlunda sommaren kom, blev det lite nya vanor. Vi åt glass och bär, frukt och annat som växer och som jag låtit blir under alla år. Då var jag inte sockerfri heller. Så först successivt lite gluten och sen både vanligt socker och frukt, men inga jättemängder. Bara ovanligt för mig som varit väldigt strikt i så många år. Inga längre dikeskörningar bara enstaka måltider. Eftersom staketen blivit lägre, blev också avstegen fler, men fortsatt inte mer än 20-25% om jag uppskattar grovt. Jag höll mig som vanligt största delen av tiden.
Den stora behållningen var att alla måsten och förbud var borta och det var väldigt läkande för min trötta hjärna. Jag hade fullt upp med att orka jobba klart de sista månaderna innan pension. Nu först förstod jag hur slitsamt det varit att hålla kosten så strikt under så lång tid. Jag har haft samtalshjälp under min tid som utbränd och flera gånger fått rådet att släppa tankarna på kosten och vila istället. Det kändes otänkbart då och nu blev det verklighet och jag kände bara befrielse.
Tid för reflektion
Under hösten funderade jag mycket hur jag skulle gå vidare. Friheten smakade gott och livet blev väldigt mycket enklare. Att jag jobbade min hälsoresa baklänges och fick en hel del försämringar störde mig inte så mycket. Lugnet av att inte vara ett skyltfönster för LCHF-världen var värd mer. Jag funderade allvarligt på att avsluta den här bloggen och tacka för mig.
Nånting hände och här är jag
När allt lugnat ner sig och jag kände att jag bara gör det jag själv har någon behållning av, tackade jag ja till Martina Johanssons fråga om jag ville vara ”sidekick” med rollen ”erfaren deltagare” på hennes nya och digitala nybörjarkurs. Mina egna tankar just då ledde åt ett annat håll. Jag ville testa fram min egen optimala kost utan påverkan av ”hur det ska vara enligt dem som tror de kan skapa dieter som passar alla” dvs en optimal och unik kost som bara är för mig, där jag befinner mig just nu. Där ingår en hel del av det jag testat det här halvåret, men inte allt.
Sen 2021-01-01 är jag tillbaka på min vanliga keto med skillnaden att jag bokför precis varenda tugga i en kostlogg Martina läser och kommenterar. Jag bokför många fler saker än maten i samma logg. Sådant Martina tycker är viktigt för hälsan. Förutom loggboken har vi en privat Facebookgrupp där alla deltagare stöter och blöter de frågor som kommer upp i både text och bilder. Varje vecka får vi en sammanställning av hur veckan gått och videoföreläsningar där Martina går igenom frågeställningar hon hittat i våra loggböcker och i Facebookgruppen.
Det är väldigt spännande både att vara deltagare och att bli coachad och att skriva peppande kommentarer till deltagarna. Någonstans där började jag sakna bloggen, för en hel del av det jag skriver i gruppen vet jag att många av er läsare skulle gilla. Nu när jag väl börjat skriva märker jag hur terapeutiskt det är. Jag tömmer ur hjärnan via tangentbordet och måste tänka och reflektera innan jag trycker på Publiceraknappen. Som pensionär har jag möjlighet att prioritera det jag vill och just nu känns det här roligt igen.
Tack för att du är tillbaka igen, med klokhet och balans. Läser, tänker, jämför med mina egna strävanden (har inte haft vett att gå i pension än, men funderar på det – starkare och starkare. Blir snart 67…) Jag strävar också efter att nå den goda hälsan och i stort sett är det okej. Lite artros här och där, en mage med egen vilja – alldeles normalt antar jag. En bok om hur ”alla” kan gå ned i split lockad mig, fick mig att börja smygträna mer regelbundet. Inte gymmet längre, inga drömmar om långa löprundor – bara lugnt, lagom. Är på väg och känner mig mer i balans. Min balans. Är det inte det du strävar efter?
Jo absolut, lugnt och harmoniskt