Tack vare Martinas kurs för ketoadaptering är jag inne i ett flow av mätningar. Jag letade fram ett gammalt blogginlägg Kaloritesen, för att jag i det programmerade ett illustrativt verktyg, där läsaren själv kan experimentera med siffror. Där läser jag vad som då var mitt framgångsrecept och funderade en stund över hur den varianten känns nu.
Ungefär 65g protein per dygn var det som fungerade som bäst då. För er som inte är vana att räkna är det ungefär 350g nötfärs fördelat på 3 måltider eller om du hellre räknar i ägg så är det 8-9 ägg om dagen. Ingen äter väl bara nötfärs eller bara ägg, men för att få en aning om vad det handlar om. Vid en jämförelse med kroppsstorlek är det drygt 1g protein per kilo normalvikt, vi brukar räkna åtgång efter normalvikt för att inte frestas att ”mata övervikten”.
Sen dess har den proteinmängden minskat betydligt. När jag började räkna nu vid årsskiftet på den normalmängd jag hamnat på sen jag var sjuk, så är den betydligt lägre. Flera dagar äter jag spontant bara 1-2 mål om dagen. Jag hoppar gärna över frukost och ibland äter vi bara en större måltid vid 14-15 och väldigt sällan något mer än en kopp te på kvällarna, så dygnsfastan blir runt 18:00 – 11:00 dvs 17 timmar eller mer. Det ätmönstret skulle glädja de som förespråkar periodisk fasta, men det passar inte mig. Jag äter för små portioner för det och får i mig för lite näring. Jag är normalt ingen storätare vid måltider. Undantag vid särskilda tillfällen som buffetmat och restaurangmat där andra portionerar (jag äter upp det jag får serverat). Äter jag hemma med portioner jag själv valt, blir det för lite mat med två mål om dagen (i värsta fall bara ett) och då får jag förmodligen näringsbrist och blir trött och apatisk och hamnar i en nedåtspiral och orkar inte ta mig upp.
Förändring under kursen
Efter alla år jag stött och blött olika teorier med Martina Johansson, är det väldigt spännande att få personlig coachning. I kursen ingår att vi skriver loggbok på varje tugga vi äter, men också anteckningar om olika mätvärden, sömn och känslomässiga variationer i vardagen. ”Sovmorgon och orkade inte fixa frukost” osv. Det är inte att hon läser som är det viktiga, utan att jag skriver riktat till någon annan och därmed funderar själv. I takt med att jag fyller i allt och sen skriver dessa kommentarer ser jag själv hur knasigt jag ibland lever. Inte precis för mitt eget bästa och det kan ju vem som helst göra utan att gå en kurs. Både Martina och jag har alltid förespråkat loggböcker och kalendrar av olika slag och sen 2020 började har jag hittat en papperskalender som fungerar för mig. En sån jag själv komponerar och beställer från ett almanacksförlag. Det som är skillnaden nu är att jag skriver mer utförligt i ett delat Excelark som Martina kan läsa och bara vetskapen att hon kan, gör att jag skärper mig. Jag har alltid velat vara ”bäst i klassen” och det är inget jag klarar just nu och det retar mig. Kunskapen finns, men lusten eller något annat saknas.
Mål framöver
Det finns gott om förbättringspotential.
Mat
Min käpphäst har alltid varit att planera och genomföra matlagning. Jag är ointresserad och vill helst leva på snabbmat. Maken och jag kämpar, han drar sen barnen flyttade mycket tyngre lass än jag. Han har LCHF-tänket dvs 75e% i nyporna. Han räknar aldrig. Det spelar ingen roll när jag räknar på hans mat så landar vi där. Nu är det >80e% som gäller och jag vill slippa ”äta smör med sked” och då krävs lite planering. Nu slipper vi i alla fall alla jobbluncher och det är bra, både för plånboken och magen.
Sömn
Jag behöver förstå att pensionärslivet varar livet ut och göra som Pippi Långstrump, säga åt mig själv när det är sängdags. När inget inbokat väntar dagen efter och jag är inne i ett flow (pluggar DNA just nu) är det svårt att slita sig. Det blir på tok för sena kvällar och av någon märklig anledning vaknar jag numer tidigt, utan önskan att somna om och går upp betydligt tidigare än när jag jobbade. Märkligt fenomen som inte minst maken (gifta sen 1985) är förundrad över.
Rörelse
Många vardagliga rutiner som innebär rörelse har försvunnit sen jag slutade jobba. De flesta dagar lämnar jag inte vårt hus på landet, vi har 2,5 mil till Ekerö centrum och det frestar inte att ge sig iväg bara för att…. Vi har inga bra promenadvägar eftersom det är en 80-väg utan gångbana efter 400m promenad, förutom en 2km-slinga grusväg som jag är så galet less på. Jag är verkligen inte road av att gå samma väg i ur och skur. Jag är för rastlös för det. Jag har en kort period haft gymkort nära jobbet (2 mil), några år årskort på badhuset (3,5 mil). Medan vi bodde närmare centrum cyklade jag till jobbet, sen vi flyttade för 14 år sen är det orimligt för mig med 80-vägen och 2,5 mil. Bilen tar mig inte längre till platser där det lockar att promenera. Före pandemin åkte jag turbåt in till stan och träffade vänner. Det innebar ofta långa och trevliga promenader i centrala Stockholm. Vi bor nära, men jag är sällan där, så lite turistkänsla blir det. Saknar det verkligen.
Fram till mars 2020 var det några år vi gick pardanskurser varje vecka. Det är verkligen en motionsform som passar mig på många olika vis. Jag är inte alls ”duktig” men jag klarar av det om det är rätt nivå. När vi började var det inte mycket jag orkade: Jag borde berätta någon gång hur illa det var och hur bra det blev, en väldigt rolig resa så här efteråt om vad lite kostomläggning kan göra (eller jag kanske redan skrivit om det? minns inte) och mot slutet klarade jag dans många timmar i sträck även om det var kämpigt ibland. Pandemin gjorde slut på det äventyret och idag får jag börja från början när det är igång igen. Jag har inte alls den konditionen kvar. Förhoppningsvis kunskapen och då går det väl fortare att träna upp sig igen.
Nuläge
Jag kämpar vidare, vi har två kursveckor kvar och än hinner jag göra något åt det värsta.
Kosten är inte fixad, men bättre. Jag äter mer och försöker få till 3 mål.
Sömnen är bara att lyfta sig själv i håret och gå till sängs….. eller?
Rörelse är värre, jag är luststyrd och med alla begränsningar just nu och snön därtill så gäller det att hitta något jag står ut med, annars blir det inte av.
Spännande att6 läsa om din resa