Det har inlägget började jag på igår men valde att dela upp det. Här kommer fortsättningen…
Att komma med ambulans till akutmottagningen är verkligen en genväg. Trots att jag klev av båren själv och skyndade till toaletten efter den skakiga och långa vägen väntade en säng när jag kom tillbaka. Jag var tydligen liggande patient.
Inskrivningen skötte ambulanspersonalen och var inget jag uppfattade. Det enda jag uppfattade var mycket folk, överallt. Vi passerade på vägen till mitt rum flera väntrum med både sittande och liggande hjälpsökande. Det tog inte många minuter innan jag var uppkopplad med EKG, blodtryck och syresättning. Även den här sköterskan tyckte EKG såg bra ut och påpekade att det därför kunde bli lång väntetid.
”Så bra”, svarade jag.
”Det uppfattar jag som att situationen inte är så allvarlig. Att få lång väntetid på akuten ser jag som en bonus efter att ha kommit in i ilfart med dotter som hade sprucken mjälte efter ett högt fall.”
Sköterskan gav mig ett leende som sa mer än tusen ord. Där låg jag. Trött, vinglig, inte alls pigg, men heller inte döende. Klockan närmade sig 19:00
20:39 togs blodprover. Sköterskan sa att det tar minst en timme att få svar, först efter det skulle doktorn komma. Det pågick diskussioner med patienter både i korridoren utanför dörren och i grannrummet och jag var trött och orkade inte med ljudet, därför bad jag maken stänga dörren. Äntligen tyst.
Ingenting hände efter en timme, men jag tänkte att det fanns sämre patienter än jag. Jag loggade in på 1177 och hittade mina provsvar. Inget alarmerande (tack för referensvärden). Jag klev genast ner från sängen och gick runt lite så långt sladdarna räckte. Jag var nyfiken på om benen bar.
Då öppnades dörren och en sköterska kom in. Jag var helt säker på att jag startat något larm när jag klev runt i rummet med alla sladdar.
SöS-akuten är bombhotad, sa sköterskan
Krisplaneringen hade tre alternativ:
- Bli förflyttad med sängen till säkrare avdelning
- Söka på annan vårdinrättning (St Göran)
- Åka hem
Eftersom jag redan stod på golvet var jag för pigg för alternativ 1.
Jag såg framför mig timslånga köer på andra sjukhus och nu skulle jag inte komma snabbspåret med ambulans. Vi hade ingen bil och jag orkade helt enkelt inte ens fundera ut hur vi skulle ta oss till St Göran.
Åka hem kändes långt om jag skulle bli sämre igen under natten.
Under ett pågående bombhot finns liksom ingen betänketid. Jag sa därför till sköterskan att vi lämnar SÖS och bestämmer sen.
Fortsättning följer…
Länk till Ett dygn på akuten – del 1
Tack för att du läste, välkommen tillbaka
Hej Margareta!
Spännande läsning, och du håller oss verkligen på halster. Blir spännande att följa utvecklingen, och att det har gått bra utgår jag ju ifrån eftersom jag sitter och läser din beerättelse. 🙂
Vänliga hälsningar,
Camilla
Hej Camilla, kul att höra av dig. Hoppas allt är bra!
Ja du har rätt, just den resan gick bra. Jag är ju ingen ”onlinebloggare” precis. Tänk om jag skrivit…. ”Väntar på provsvar och istället säger sköterskan att vi måste lömna pga bombhot NU”
Fortsättning följer…
Ja, det hade varit värre… 😉
Jobbar fortfarande med att äta bättre, men det går sådär, så hälsan är inte den bästa tyvärr. Goda intentioner räcker inte hela vägen till praktiskt genomförande. Har dessutom ett barn som är ARFID (inte diagnostiserad, men har alla tecken på det), så det är begränsande för familjen att prova nya grejer, eftersom det blir ganska enformigt…
Följer din blogg, och hoppas på snarlig uppdatering om bombhotet på SÖS och resultaten av undersökningarna. Spännande läsning!
Det är svårt med mat. Jag kämpar också trots vi är bara två i hushållet som är överens.