Min akutresa med högt blodtryck i ambulans till Akutmottagningen på Södersjukhuset i Stockholm fick ett märkligt men lyckligt slut och det kan jag tacka digitaliseringen och 1177 för.
Igår skrev jag om hur besöket på akuten fick ett dramatiskt slut och JA det var dramatiskt. Lite i överkant om ni frågar mig.
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/stockholm/akuten-pa-sodersjukhuset-utryms-efter-bombhot
Sköterskan var lugn och professionell när hon kopplade loss mig från alla sladdar, men det kändes inte som läge för rådgivning. Vad gör vi? Vart tar vi vägen? Hur mår jag?
När vi kom ut ur rummet var akutmottagningen nästan tom. Vi var bland de sista som lämnade. En patient med rullator och en liggande var de jag såg. Istället var det väldigt många ordningsvakter och poliser längs den långa korridor jag tidigare passerat som liggande ambulanspatient.
Södersjukhusets nya akutmottagning invigdes sommaren 2020 och allt är helt nytt för mig, så jag visste inte ens var vi skulle komma ut. Klockan var runt 22 och det var helt tomt på vändplanen utanför sjukhuset. Ingen taxi eller buss i sikte. Vad gör vi? Hur mår jag?
Jag såg ingen taxistolpe och visste att färdtjänsttaxi lämnar och hämtar i garaget. Dit hade vi ingen lust att gå. Det kom en buss till en helt tom busshållplats och jag frågade den ensamme chauffören vilken rutt bussen hade, bara så vi kom därifrån. Beslutsångest är ett milt uttryck i det läget. Var var alla? Varför var vi sist?
Vi åkte bussen till Skanstull och i kyla med ymnigt snöfall promenerade vi längs en väldigt oplogad och moddig Götgatan till Scandic Malmen vid Medborgarplatsen (800 m). Det var inte direkt en planerad utflykt när vi lämnade bostaden för att komma ner till ambulansen. Fel utrustning är en underdrift. Min CPAP (andningsmaskin) var i alla fall med, 😀 ifall jag skulle bli kvar över natten.
Min tanke med hotellet var att om jag blev sämre igen ville jag inte vara i Nynäshamn och börja om på ruta noll. På hotellet var vi nära och kunde få hjälp av receptionen. På rummet sjönk jag ner i en fåtölj och kände mig lugn och trygg, men fortfarande med frågan: Hur mår jag? Det var så märkligt hur kroppen stängde av svaret på den frågan under all stress.
Då kom jag på något jag själv tyckte var smart. 1177.se. Där borde finnas information om mitt sjukhusbesök. Provsvaren hade jag redan läst innan jag reste mig från sjukhussängen och de var inom referensvärdena, men vilka prover det egentligen var sträckte sig inte min kunskap till.
Anteckningar eller läkarkommentarer fanns inte nu heller (bombhotet ändrade nog en del rutiner på SÖS-akuten), jag träffade inte ens någon läkare. I den här märkliga situationen räckte det för mig med labsvaren. 15 blodprover tagna och alla inom referens, dvs inte ett enda som alarmerade om att något allvarligt var på gång. Jag förstod redan när ambulansen skickades av 112 att hjärtinfarkt var den primära frågeställningen. När jag såg provsvaren insåg jag att läkaren hade förmodligen skickat hem mig, men för att vara helt säker skickade jag provsvaren med sms till en läkare som svarade dvs jag blev lugnad i att inga ”hjärthändelser” hittats.
Jag sov gott den natten och efter en god hotellfrukost åkte vi hem.
Jag avser att skriva mer om den här historien för det blev många reflektioner.
Länkar till tidigare avsnitt:
Tack för att du läste, välkommen tillbaka
Skönt att allt gick så bra trots all dramatik, ta hand om dig <3
Tack Birgitta 🤩
Bra slut på äventyret på SöS. Skönt att det inte var akut allvarligt, men märkligt med den blodtryckshöjningen. Hoppas du har fått mer kunskap om incidenten nu. 🙂