Jag nämnde nyligen att jag bröt foten i samband med vinterkräksjukan. Här kommer hela berättelsen.
Vårt då treåriga barnbarn var redan sjuk när hon kom, så vi var förberedda. Hon var ändå glad, om än utan aptit.
Två dagar senare slog det till hos mig. Jag vaknade mitt i natten och rusade till badrummet (detaljer utelämnas). När jag sedan gick till köket för att dricka vatten, svartnade allt. Jag vaknade på golvet. Min man kom springande av smällen, men vänsterfoten vägrade samarbeta. Smärtan var outhärdlig.
Med hjälp av smärtstillande kunde jag tillbringa resten av natten på badrumsgolvet, nära toaletten. Jag kunde inte stödja på foten alls, och lilltån såg ut som en prinskorv. I brist på rullstol rullade vi mig på en kontorsstol.
Efter två dagar med den provisoriska rullstolen kunde jag stappla korta sträckor – men bara på helt plana ytor. Inga trösklar, inga mattor.
Det var inte läge att söka vård under pågående vinterkräksjuka, och när den väl gick över, var jag mest nyfiken på varför jag svimmat. Brutna lilltår brukar ändå inte åtgärdas – det vet jag av erfarenhet.
Veckan därpå fick vi nycklarna till nya lägenheten. Elektriker och målare anlitades, medan vi packade och flyttade det vi kunde – med vår bil, 650 meter bort. Foten klarade bara släta golv, men jag kunde köra tack vare automatlådan. Resten fick ske med stor försiktighet.
När det gått en månad hade jag fortfarande värk. Vristen ville inte samarbeta. Jag ringde vårdcentralen, som hänvisade till närakuten. Där blev jag först inte insläppt – det ansågs inte vara akut – och jag hänvisades tillbaka till vårdcentralen. Jag sa att det var de som skickat mig. När jag nämnde vilken vårdcentral det gällde, blev jag till slut insläppt.
Läkaren som tog emot mig noterade redan i korridoren att jag inte haltade. Han läste i journalen att det rörde sig om en äldre skada och lät märkbart besvärad. Varför hade jag kommit? Jag förklarade att jag från början medvetet valt att inte halta – jag vet att det annars blir snett någon annanstans. Min fråga, och orsaken till mitt besök, var om det kunde bli värre av att jag fortsatte gå på den.
Jag kunde fortfarande bara gå smärtfritt på helt slätt underlag. Utomhus var besvärligt.
Läkaren gick till slut med på att röntga. När svaret kom, började han samtalet med:
– Jag förstår att du har ont.
Först efter röntgen förstod läkaren varför jag hade ont. En avulsionsfraktur och brutet lilltåben – skador som varken syntes utanpå eller togs på allvar förrän bilden låg på bordet.
Röntgen visade att jag slitit loss ett 8 mm stort benfragment från kanten av språngbenet (talus), alltså en avulsionsfraktur. Dessutom var lilltåns grundfalang bruten, och PIP-leden – den där tåleden som brukar svullna först vid kyla – var troligen ur led. Det fanns inga allvarliga felställningar, men skadan var verklig.
Lokalstatus visade tydligt: svullet underben, ömhet över fotryggen och nedsatt rörlighet i fotleden. Det var alltså inte bara prinskorven som var problemet.
Bedömningen var kort men tydlig:
Fotledsskada, 4 veckor gammal. Får allmänna råd. Troligtvis tar det tid innan patienten har återfått full funktion.
Så nej – det var inte inbillning.
Och ja – det kommer att ta tid.
Det visste jag inte då.
Att tre månader senare skulle fötternas ostadighet leda till nästa fall.
Men det är en annan historia.