Jag har levt med IBS sedan tonåren. Smärtan har ofta varit osynlig – men styrt hela mitt liv. För 20 år sedan blev LCHF min räddning.

Den strikta kosten håller fortfarande problemen borta, men till ett pris: begränsningar, utmattning, och en kropp som döms av ytan, trots att den bär på år av disciplin. Nu vill jag något mer än symtomlindring. Jag vill förstå hela kedjan – och börja om från början. Jag har testat lite här och där, slumpvis men inte särskilt systematiskt.

Så jag börjar i munnen. Hur fungerar tuggandet, saliven, enzymstarten? Jag slarvar för ofta och behöver tänka mer på hur jag äter. Inte bara vad.

Vidare till magsyran – är den tillräcklig för att göra jobbet? Jag har i perioder kämpat med sura uppstötningar. Vården skrev ut Omeprazol för att lindra medan prof Karl E Arfors lärde mig motsatsen som bekräftades inom Funktionsmedicinen. Mera syra och effektiv matsmältning förhindrar halsbränna.

Vidare till levern som jag vet efter provsvar att den kämpar medan jag försöker lära mig mer, gallan verkar hyfsat ok och bukspottkörteln kan inte precis jobba ihjäl sig med min kolhydratlåga kost. Kanske jag ska tänka om och motionera den lite mer genom att äta mer kolhydrater? Vad i så fall? Stärkelsen är orsaken till magbesvär, men något kanske fungerar? Tänk vad lite jag faktiskt vet. Jag gissar mest. Det har varit lättare att utesluta än att testa alla varianter.

Jag har förstått att mycket av det jag brottas med börjar i tunntarmen. Det är där maten ska brytas ner ordentligt och näringen tas upp – men det är också där balansen verkar svår att hålla.

Bakterier som ska stanna längre ner i tjocktarmen kan plötsligt ta plats där de inte hör hemma (SIBO), och ibland verkar tarmväggen läcka igenom sådant som aldrig borde ha släppts förbi. Kroppen reagerar, men det är svårt att veta hur. Blod, lymfa ja allt påverkas på ett eller annat sätt.

Jag försöker se det som ett samspel – mellan mig och mikroberna. När vi samarbetar mår jag bättre. När det blir konflikt blir det trassel: trötthet, näringsbrister, uppblåst mage. Och jag inser mer och mer hur mycket som faktiskt hänger på just den där tunna, känsliga vävnaden i tunntarmen.

Det svåraste är kanske att jag inte alltid märker direkt när något spårar ur. Det kan börja med något litet – lite mer gaser, en känsla av obalans, en sorts tröghet inifrån. Och plötsligt fungerar inte upptaget som det ska, magen svullnar, och jag blir tröttare trots att jag äter bra.

Det är då jag påminner mig om att det inte alltid är vad jag äter som är problemet, utan vad kroppen kan ta emot. Det är skillnad och den största förändringen i mitt sätt att se på mat.

Jag har börjat se tjocktarmen som en egen liten värld. Den är inte bara ett avlopp för det som blev över – den är också ett hem för miljarder bakterier som faktiskt gör ett tyst, viktigt jobb. När allt fungerar, märks de knappt. De hjälper till att bryta ner fibrer, bilda vissa vitaminer och håller obehagliga inkräktare borta.

När balansen rubbas – vilket jag tyvärr vet hur det känns – märks det direkt. Gaser, fel lukt, fel konsistens. Det är som att kroppen säger “det här funkar inte just nu”.

Jag vet att min tarmflora behöver kärlek och tålamod. Att rätt fibrer och levande bakterier, som i kefir, kan göra skillnad – men också att stress, oro eller för mycket på en gång kan störa hela det stillsamma arbetet där inne.

Tjocktarmen verkar inte gilla stress. Och den gillar inte att bli bortglömd. Så jag försöker lyssna bättre nu – på signalerna den skickar. De är inte alltid diskreta, men ofta väldigt kloka.

Sammanfattning

Jag vill rensa hela systemet och optimera – så att kroppen får en chans att göra det den är byggd för. På riktigt.

Tack för att du läste, välkommen tillbaka