Jag tänker ibland perioden när jag gick hos Funmed. Det var en del som hände då – utrensningar, tillskott, förändringar inifrån. Men något av det mest avgörande var inte det som stod i journalen. Det var det som hände varje lunch, måndag till fredag.

Jag åt på en restaurang med en kock som inte bara var skicklig – han hade ett öga för råvaror, smaker och detaljer. Men det som betydde mest var att han visste precis vad jag behövde – utan att jag behövde säga ett ord.

Han kände min son och kallade mig morsan. Jag behövde aldrig beställa. Aldrig fundera på om jag skulle behöva kompromissa med fettkvalitet eller undvika stärkelse. Jag kom in i lokalen, han nickade, och lagade något bara för mig. Det följde sällan dagens lunchmeny. Det var lågkolhydrat. Bra fetter. Inga genvägar.

En matrelation utan meny

Jag var aldrig i köket. Men jag visste att där kokades fonder i 72 timmar. Han byggde de flesta à la carte-måltiderna på dem. Jag hade ingen aning om vad det innebar förrän han började berätta – om kollagen, gelatin, ledhälsa och långkokets roll i kroppens återhämtning. Han visste inte att jag var i en djup hälsoresa, men när han märkte att jag lyssnade, log han och delade med sig. Tänk ett restaurangkök utan Maizena på hyllan.

Buffébord och kärlek i detaljerna

Jag hade lagat lunchmat till mig själv i princip varje dag sedan 2004. Att få släppa det ansvaret, kändes som att någon bar mig en stund. Det minskade stressen. Det gav utrymme. Det gav näring på fler nivåer än bara den näringsfysiologiska.

Ibland fick jag med mig fond hem. En kropp kan längta efter sånt den inte ens visste att den saknat. Jag kände hur läkande det var.

Köttet, brysselkålen och det där extra

Jag gick ner många kilon den perioden. Utan att ändra min kost hemma. Utan att börja träna. Bara med tillskott på rekommendation från Funmed – och den där lunchen. Och kanske var det just därför det fungerade. För att kroppen äntligen fick chansen att reglera sig själv, utan kamp. Jag bara åt näringsrik varje dag utan att behöva fundera själv.

Min vän kocken slutade så småningom. Och senare fick jag veta att han börjat jobba hos Frantzén. Jag saknade honom, varje lunch, tills jobbluncherna tog slut i samband med pensionen.

Men jag glömmer det aldrig.
Han kallade mig morsan och gör det fortfarande när vi ses ibland. Jag söker upp honom när jag får tillfälle.

Varje gång jag tänker på den här perioden och lägger till allt jag lärt mig efter det, är det lätt att förstå hur viktigt kollagen är för tarmläkningen.

I början av maj kommer jag börja ett 30 dagar långt program för tarmläkning och därför är det dags att börja koka buljong redan nu, men Johns nivå når jag aldrig.

Tack för att du läste, välkommen tillbaka